Förlossningsberättelse
- Ur en mans perspektiv och synvinkel

Efterlysning!! Skicka in din berättelse över hur du upplevde er förlossning. Är den bra publicerar vi den säkert, så tveka inte att skriv! Vi läser alla bidrag.

Här återges en sann berättelse om hur en man har upplevt en förlossning. Då den är rikligt detaljerat publicerar vi den här på niomanader.nu för att ni ska få läsa om upplevelsen om det bästa som kan hända en människa. Glöm dock inte bort att vi alla upplever förlossningen och födelsen på olika sätt. Detta är ett sätt:

Här kommer en sann upplevelse som jag skrev i samband med att min son föddes i slutet oktober 2008. Den är uppdelad i 4 delar. Dessutom har jag därefter 2 delar med hur jag upplevde alltihopa känslomässigt. // Andreas 28 år, pappa för första gången.

Ett nytt liv kommer till världen del 1

Tänkte berätta ganska detaljerat hur jag upplevde födelsen av min son då jag känner att detta kunde vara skönt för mig själv att få skriva om. Och för er som har barn redan så kanske vissa delar känns igen, andra inte, då vi uppfattar saker olika allihop. För de som inte har fått barn än så kan de ge en bild av hur det verkligen kan upplevas när det börjar närma sig på allvar.

Klockan 19 på kvällen började min fru känna de första värkarna. Vi tog det lugnt fram till 22.30 då vi ringde in till förlossningen mest för att höra vad de säger om det. Det blev sagt att vi skulle åka in bara för att kolla upp det hela så att det var ok. Vi dök upp på förlossningen lite innan kl 23 och de gjorde undersökning för att kolla hur det låg till. Eftersom allt var ok så var vi färdiga vid 00:30 ungefär. De skulle bara hämta våra papper och sen skulle vi åka hem igen och invänta tätare värkar. Innan vi fått papprena sa de att vi skulle få stanna kvar iaf eftersom det ändå var säkert att vi skulle få barn inom kort och de hade ett rum tillgängligt under natten. Vi fick sova i ett annat vanligt rum i anslutning till förlossningen. Sova blev det dock inte tal om utan jag låg hela tiden och lyssnade på när min fru fick värkar och frågade om allt var bra. Under den tid vi var i detta rum, till 03:30 fick hon akupunktur, satte de 3 st i örat och 1 st i huvudet. Detta hjälpte dock inte någonting.
Vid 03:30 var det dags att bege sig till ett förlossningsrum, och det var alltså nu allt skulle börja, mitt i natten när man var hur trött som helst. Slut del 1 – i nästa del börjar det på allvar.

Ett nytt liv kommer till världen del 2

Vi fick komma in på förlossningen kl 03:30 för att nu på riktigt komma in i allvaret med graviditeten. Det första var att koppla upp så att barnets hjärtljud samt värkarna kunde följas på en CTG-apparat (En apparat som skriver en kurva på papper som visar hur barnets hjärtljud ändras över tiden som den mäter. Den visar dessutom när och hur starka värkarna är). Detta för att hålla koll på om det skulle börja försvagas och förlossningen måste påskyndas lite.

Kl 05 är frugan öppen 3-4 cm. Hon får en spruta som har effekten att det sätter igång värkarna mer eller att värkarna lugnar ner sig lite istället så att den blivande mamman får vila lite. Det blev det första som hände (förstås). Värkarna tilltar i styrka och kommer tätare och mer regelbundet än innan sprutan.

Kl 06 börjar frugan använda lustgas för första gången och det tas emot mycket bättre än den tidigare akupunkturen som hon provade. Ju längre värkarbetet går får de öka koncentrationen på lustgasen. De började med 50-50, gick sen upp till 70-30 och till slut hade de 100%. Vissa blir tydligen illamående och klarar inte mer än 50-50, men det var inga problem för frugan utan det var tydligen bara att öka på så mycket som möjligt.

Slut del 2 – i nästa del berättar jag förloppet fram tills krystvärkarna börjar.

Ett nytt liv kommer till världen del 3

Strax efter kl 06 bestämmer sig frun för att ge sig på nästa steg i smärtlindringen, EDA, dvs. ryggmärksbedövning, då det börjar bli allt för smärtsamt även med lustgas. De förbereder för EDA:n och detta är klart vid 06:30. EDA:n måste läggas av en narkosläkare så de tillkallade en sådan. Denna var dock upptagen med annat som tydligen var viktigare och kunde inte komma direkt.

Det tog fruktansvärt sega och långa 1,5h (kl 07:50) innan narkosläkaren kom som skulle lägga den där utlovade EDA:n. Detta efter att de precis haft skiftombyte så vi fick en pigg och utsövd läkare. Att lägga EDA:n såg lätt ut för mig som stod bredvid. Efter andra försöket lyckades det och frugan satt blixt stilla under hela processen förutom när värkarna kom vilket tydligen var en väldig prestation enligt barnmorskorna då de inte sett någon sitta så stilla tidigare. När EDA:n är lagd blir det mycket lugnare. Mellanrummet mellan värkarna ökar till 10-15 minuter, vilket ger min fru en chans att vila lite extra mellan värkarna. För att få igång det avstannande värkarbetet sattes de in dropp som skulle sätta igång värkarbetet mer igen. 2 timmar (kl 10) efter att EDA:n är lagd, efter mycket värkar och tungt värkarbete gick vi in i nästa fas, krystvärkarna!

Redan nu har jag varit nära att brista ut i gråt några gånger av sympati till den blivande mamman. Krystvärkarna skulle visa sig vara ännu värre!

Slut del 3 – i nästa del blir det dags för födelsen.

Ett nytt liv kommer till världen del 4

Ungefär Kl 10 började krystvärkarna, vilka som sagt skulle visa sig vara värre än det man redan hade upplevt. Ena stunden var det 1-2 personer ur personalen på rummet. I nästa stund var det 4-6 st.

I frugans arbete med krystvärkarna blev det lättare att hjälpa till med små saker som att serva med saft, hålla handen, badda med kallt vatten, berätta hur duktig hon var samt hålla upp huvudet vid det aktiva krystarbetet. Under hela tiden hölls stenkoll på barnets hjärtljud med hjälp av CTG-apparaten. En skalpelektrod sattes på barnets huvud.

Hela krystvärksstadiet varade ungefär 55 min innan barnet var ute och den sista tiden (kanske sista halvtimmen) var ett rent helvete psykiskt sätt. Hur detta kändes och upplevdes berättar jag i nästa 2 delar.

Slut del 4 – Nu fortsätter berättelsen på ett mer känslomässigt sätt.

Min förlossningsberättelse - Hur jag upplevde det del 1 av 2

Jag kommer helt att ta exakt det jag skrev lite efter förlossningen för att få det så verkligt som möjligt även om det kanske var en överdramatisk reaktion. Men ändock var det ju faktiskt så jag upplevde det hela och det är väl det man ska/vill förmedla till alla andra. Det var ju så jag upplevde det på riktigt.

Eftersom vi åkte in sent på kvällen på vad som i början sas skulle vara en rutinkontroll var jag inställd på att jobba dagen efter. Jag ville hem och sova så fort som möjligt och när det drog ut på tiden så var det förstås jobbigt. När vi till slut fick stanna på förlossningsavdelningen över natten då vi ändå skulle påbörja födandet under natten så kopplade man av på ett annat sätt när jag blev inställd på att jag inte skulle till jobbet dagen efter trots allt.

Koncentrationen var nu helt på att försöka vila (i bästa fall sova) så mycket det gick innan det var ”dags”. Detta skulle visa sig vara dömt att misslyckas. Från 00:45 till 03:30 sov jag ungefär 5 minuter då det naturligtvis inte gick att sova mellan värkarna.

När vi skulle in på förlossningen vid 03:30 blev jag lite nervös. Det var ju på riktigt nu. Det gick dock snabbt över. Allt gick ganska bra fram till narkosläkaren skulle lägga EDA:n (ryggmärgsbedövning). Allt var förberett för det 06:30. Narkosläkaren som var upptagen av annat som tydligen var viktigare kom inte förrän 07:50. Detta skrev jag under förlossningen:
”Efter många om och men kom den där förbannade narkosläkaren som skulle lägga EDA:n. Att vänta på detta 1,5h medan frugan skrek om hur ont allt gör och frågade flera gånger efter narkosläkaren. Försökte hålla mig lugn men eftersom dykt upp efter en halvtimme menade jag på att jag skulle hämta den jäkla narkosläkaren och släpa hit honom i öronen. Efter då ytterligare 1 timme kommer en klämkäck fräsch narkosläkare efter ett skiftombyte. När EDA:n var lagt blev allt mycket lugnare och jag lyckades till och med somna mellan två värkar och fick mig en powernap på 5 minuter.”

2 timmar efter EDA:n blev det dags för krystvärkarna. Redan vid detta tillfälle hade jag varit nära att brista ut i gråt på grund av all hjälplöshet man som blivande pappa känner. Krystvärkarna skulle visa sig vara ännu värre med tanke på detta.

Slut på del 1 – del 2 behandlar vidare hur jag känslomässigt kände mig.

Min förlossningsberättelse - Hur jag upplevde det del 2 av 2

Vidare skrev jag:
”Hela krystvärksstadiet varade ungefär 55 minuter innan barnet var ute och den sista tiden (kanske sista halvtimmen) var ett rent helvete psykiskt. Frugan hade ont och skrek, samtidigt som jag försökte lindra tillvaron för henne och barnmorskorna hejjade på i andra änden. Barnet kom inte ut tillräckligt fort.
- Ska vi ta sugklockan så vi inte drar ut för mycket på tiden?
- Jaja, det är ingen fara eller så men vi tycker ändå att det är det bästa.
In kommer ytterligare en ny person (tror det varit 10-12 pers inblandade under förlossningens 12 timmar) som gör att det började gå överstyr för mig. En gammal kommer in i hemska glasögon och någon gammalmodig frisyr. (med alla verktyg och allt kändes det som att det skulle kunna vara taget från nån skräckfilm). Sugklockan trycktes hänsynslöst in i min fru efter att skalpelektroden tagits bort (av en annan sköterska som tog bort den hur smidigt som helst efter att den gamla damen försökt GRÄVA ut den ett bra tag). När de sedan i samband med krystningarna drar i sugklockan som om det vore någon dragkramp som utfördes samt höll fast barnet så långt ut som möjligt MELLAN värkarna medan min fru skrek ut sin smärta, då är man som man – riktigt jävla liten!”

Tiden på förlossningsavdelning och BB efter födseln sköttes exemplariskt av personalen tycker jag. Effektivt och snabbt arbete i samband med förlossningen där barnet badades, vägdes, mättes mm varvades med egentid för mamma, pappa och barn. Enligt min mening kunde det inte göras mycket bättre.

Så här upplevde jag vår förlossning, jag hoppas att det har inneburit trivsam och givande läsning för de som läser det! // Andreas 28 år, pappa för första gången.

Vi på niomanader tackar Andreas för hans utförliga och gripande berättelse över livets mest fantastiska händelse och önskar honom lycka till med familjelivet!

© Copyright niomanader.nu